Okategoriserade

All I Ask of You

Insikter i livet kommer sällan när man behöver dom, utan långt senare.

En insikt kom till mig som ett piskrapp häromdagen, totalt överraskande och helt utan förvarning.

Jag lyssnade på Phantom of the opera; all I Ask of you, tänkte på den gången jag såg den i Sthlm ngn gång i början av 90-talet. Hur ngt sprack och gick sönder i mig när den sången och scenen kom. Tårarna bara rann, och jag kände en sorg som jag aldrig känt förut. Sen släppte jag det, för det som gör ont vill man ju helst gömma och glömma.

30 år senare började tårarna rinna igen. För nu förstår jag vad jag grät och gråter över.

För ännu fler år sedan, närmare sagt 1979, så sa min mamma att hon ville att jag skulle flytta, för hon orkade inte med att ha barn, hon sa; jag vill att du flyttar, inte mina syskon, bara jag.

Jag valdes bort. Flyttade och lämnade för alltid kvar en bit av mig själv.

Att det var ett trauma som skulle påverka alla mina relationer kom jag på för 2 veckor sedan, när jag åter hörde sången och förstod min sorg.

Det tog lite tid, men var en viktig insikt.

Jag har aldrig delat mig, bara min ensamhet.

Nu fattar jag varför.

Okategoriserade

Getingar, möss och avledningsmanöver

Har precis dränkt en geting i Cillit bang rengöringsmedel. Jag råkade i min mördar iver även dränka mitt 1700-talsskåp, ett lektält, delar av golv och väggar.

Till slut prickade jag fanskapet och den föll ner, mkt symboliskt, i en luftrenare. Lade en Pablo Picasso bok över så att getingen inte blir en zombie geting och attackerar mig när jag sover.

Var tvungen att städa undan efter denna batalj och sitter nu och tänker att jag är sjuk i huvudet. På ett bra sätt, men ändå, kanske med ett litet överdrivet hanterande av en influgen geting.

Alla har ju sina grejer man får panik över.

När jag har barn hemma och getingar uppenbarar sig brukar jag försöka att inte spåra ur, det funkar 1 gång av 5. Naturligtvis har mina barn också fått min getingfobi, så nu skriker vi oftast allihopa.

Jag tycker råttor och möss är obehagliga också.

För några år sen satt jag i vardagsrummet och läste, såg plötsligt ngt i ögonvrån, det var en liten mus som trippade in. Det som händer därefter är bara absurt.

Jag stelnar till av skräck, rusar sedan iväg och sätter på mig gummistövlar, därefter tar jag en golvmopp, ställer mig i soffan och ropar på min näst äldsta dotter att hon måste rädda sin mor. Dottern kommer ut ur sitt rum, tittar mkt frågande på mig och säger överdrivet lugnt; vad är det som händer.

Jag viskar så att musen inte ska höra, pekar emot ett hörn och säger mkt tyst; det är en mus där, du måste ta bort den.

Min heroiska dotter tar golvmoppen, svabbar ut musen och stänger dörren, och frågar varför jag har gummistövlar på mig.

Skyddsutrustning förklarar jag kort, försöker återfå en stolthet och en slags modersfigur i mig. Men droppar även det och tackar henne för att ha räddat mitt liv.

Det lustiga i detta är att den första personen man skulle skrika efter i liknande situationer utanför familjen, är mig.

Då jag lugnt kan försöka rädda liv, lösa konstiga situationer och avleda fokus när det hettar till.

Tänk då om det i ngn av dessa situationer dök upp en geting eller en mus?

Gäller det rädda liv hade jag behållt mitt fokus, men i övriga situationer så hade mina oväntade skrik, letande efter stövlar, golvmoppar och rengöringsspray fungerat utmärkt som en avledningsmanöver.

Glad Sommar 😀

Okategoriserade

Kärleken till ett barnbarn

Jag var barnvakt i några timmar igår

Till det senaste underverket i klanen, och dessutom mitt första barnbarn.

Jag älskar mina barn för evigt, och för alltid, gränslöst och utan villkor.

Men när barnen får barn, då infinner sig ngt nytt och väldigt ödmjukt. En kärlek som omsluter både mitt barn och barnbarn, för det fina med det är så mäktigt och hoppingivande.

Oavsett vad som händer mig, så går livet vidare, med just det som givit mig så mkt tröst och lycka.

Ett barn som ler. Som vill bli tröstad. Få mat. Sova. Saker man kan tillfredsställa. Med närvaro och kärlek.

Jag köpte saker som han knappt uppfattar, leksaker, bara för att få ge.

Det han trivdes bäst med var närheten till min kropp, att sova på och säkert även mitt lugn. Det var tryggt.

Min dotter med make fick viktig egentid.

Jag fick vara mormor. Världens stoltaste epitet.

Jag börjar förstå grejen med att visa kort på barnbarn och jag kommer bergsäkert trumfa alla.

I covid tider är det ju inte lika lätt att umgås, jag är iaf vaccinerad så det underlättar och däremellan har FaceTime ( varje dag), blivit ett helt naturligt sätt att prata med en 3 månaders pojke som lyssnar när man låter som en ko, visslar, sjunger och låtsas pruttar.

Jag ska lära honom allt jag kan ♥️

Och ni som saknar ngn som ni ej kan träffa. Ring eller skicka sms, gör skillnad för ngn. Jag själv försöker bättra mig och gensvaret är värt mkt för den som får ( som jag av barnbarn), och den som ger, ( jag till barnens mormor och morfar).

Hej hur är det, kan man alltid fråga iaf. Det tar 3 sekunder att fråga, och kan vara skillnaden för en annan. 🤩

Okategoriserade

Du är inte vad du tänker, du är det du gör

Ibland stöter jag på människor som försöker förmedla att dom är mer än andra, alltid verbalt, alltid utan beprövad fakta

T ex genom arbeten.

Vad dom har åstadkommit. Jag gjorde det och det, jag lyfte det och det. Ni har hört det förr.

Vilka vardagligt sunda rutiner dom har jämfört med andra. Dom går alltid en mil mer än dig, är alltid, alltid sundare än dig.

Eller rent ytligt, vad deras egendomar, genom givna eller självköpta fasader borde ge dom cred för. Jag äger, därför äger jag dig.

Ibland är dom bättre, pappor och mammor, oftast utan att man behöver fråga, för dom berättar detta gärna först. Frågar man barnen så är svaret mer tveksamt.

Ibland bättre fruar eller makar, ja det kommer upp efter hur är det frågan?, jo jag matade min man idag, så han slapp använda bestick själv, min fru ser yngre ut än vad hon är.

Ibland bättre än kollegor eller undersåtar., etta på mötet, jag har, jag tycker, jag vill, men någon annan måste göra det. Ja ni känner igen personligheten.

Mitt jobb blir då att söka efter obestridliga bevis på storheten.

Dom saknas alltid. Det finns alltid ett korn av sanningen, men bekostnaden var aldrig deras.

Ord kan väga tungt, särskilt för dem själva. Ffa deras egna, väldigt sällan andras.

Men be dom skriva under på sin fulländning, testa det.

Värdera ord emot faktiskt utförd handling.

Be ngn anhörig, kollega eller ens en vän att skriva under, så skriver ingen på.

Ingen signar på. Ffa inte dom själva, för att dom vet att dom blir fällda i brist på bevis i form av handling eller utförd handling.

Ord är inget bevis.

Det är däremot obestridliga fakta.

Handling är mer ord.

Du är inte vad du tänker. Du är det gör.

Over and out/

Från ett parallellt universum.

Okategoriserade

I was born to struggle

Precis som årgångarna före mig.

Tänker på mina föräldrar.

Min pappa, kort, finsk och ville ha sin plats när han gjorde rätt för sin lön. Blev pinpointad, hamnade i slagsmål, som han förvisso vann men gav fängelsestraff. En pinsamhet han aldrig velat prata om.

Min mamma; ett unikum i sig, som vill dra från Finland, hitta sin Mick Jagger, man fann farsan. Som än idag är väldigt eller mkt olik Mick Jagger.

Sen kom jag.

Dom gifte sig just därför.

Finnar vill ha moral, och ska ha. Så var det även för mina föräldrar, i Sverige, som inte gillade Finnar. Man gifter sig, fixar familj, på gott och ont.

Fast allt var ju en illusion som ingen av dom skapat, bara en egen tro emot omvärld.

Ett hopp.

En önskan.

Det blev två barn till.

Det blev skit.

Det blev en oförutsägbar verklighet för ett barn.

Med bråk.

Med fylla.

Med mycket sjuka tankar.

Jag var ett barn, som verkligen försökte förstå, (6år).

Tog hand om mina småsyskon, som man tar hand om, som finne och familj .

Var stolt sa farmor på finska.

Jag försökte.

Det blev flyttar.

Nya städer.

Nya vårdnadshavare.

Nya skolor.

Mitt i allt stod jag.

Jag tänkte aldrig att det är mitt fel.

Jag tänkte bara att vi ska ha samma förmåner.

Mina syskon och jag. Vi var tre. Men jag blev bortplockad först. Min mamma ville inte ha mig, sa det rätt ut.

Jag sa ok, öppnade för mina syskon. Tappade mig själv. Men so what.

Jag kämpade för att vi skulle bo ihop.

Vann delvis.

Tusen år senare.

Vi blev vuxna.

Relativt vuxna.

Jag blev nog mest vuxen, för jag tog hardcore poäng i att uthärda livet, men också fett stora poäng i att uppskatta det.

Min bror gick det också bra för, han valde att fly, men också att uthärda utan konflikt såsom mellanbrodern ofta gör.

Min lillasyster fick offerkoftan på sig och utnyttjade den som sig bör.

3 liv.

Som påverkats så hårt av det förgångna.

Vad kan livet ge oss nu?

När är vi safe?

Vad var livet då, vad är det nu?

Vad betyder det?

Max 1 mån. Väldigt oförstående Det skulle ändra sig fort.
Okategoriserade

Jag har haft ett rikt liv

Mitt liv saknar jämförelse, säkert ditt också.

Alla våra upplevelser och hur vi hanterar dom är unika för oss.

En del vill glömma.

En del vill bearbeta.

En del vill förstå.

Många vill vidare.

Det är sunt tycker jag, att ta sig vidare, hur man än gör det så stärker det självkänslan, särskilt när ngt svårt har inträffat.

Att man inte stannar kvar i skit som smutsar ner en.

Men minnena skuggar vägen för oss, och skymmer sikten framåt ibland.

Man kommer inte ifrån analys och konsekvens.

Vem var jag mitt i allt?

Vad gjorde jag för att det som hände, skedde?

Det är också sunt.

För några steg framåt, kan vi se tillbaka med lite distans och klappa, sörja och älska det vi var men aldrig fick.

Man är aldrig bättre än det man har gjort eller aldrig gjorde.

Men.

Vi kan alltid bli bättre än vi var.

Genom att se framåt och se orsak och verkan i en dåtid.

Nu allihopa.

Har vi en framtid.

Var det bästa ni kan, för er själva.

Okategoriserade

Livet & Döden

Tycker inte ni att livet kommer närmare i Covid tider?

Vem man är och inte är?

Vad man vill, men ffa inte vill?

Jag märker att en del fullkomligt skiter i pandemin, tror att tanken är att det hör till döden, eller möjligtvis ngn annan, och att livet måste levas maximalt i skuggan av detta. Vilket självklart är en försvarsmekanism, men kanske inte den vettigaste för att förhindra sjukdom.

Jag håller faktiskt med till viss del, men av omtanke så lever jag i distans.

Det är inte svårt för mig som inte är så inne i socialt nätverkande, det är inte livet för mig.

Men saknaden efter att inte få välja vad jag vill, gör även mig lite knäpp.

Tänk då alla ungdomar som knappat sig fram i livet, de har valt vilka upplevelser de vill ha, för att slippa tänka på livet och döden. De har ju tyvärr levt med vetskapen om att klimatet förstör jorden, att livet kanske är ngt överskattat. Många har kanske knappat, tryckt, forcerat och överdrivit, för att känna ett värde av livet, samt aldrig haft en verklig känsla av egen förlust.

Hur kan man få dom en känsla av mening, när ingen upplevd mening fanns?

Förutom att känna ngt, med rus, fester, övertramp och allmänt trots.

Aldrig i en ren överlevnad, eller för att krångla lite, kanske i ren överlevnad?

Jag menar då att man ska känna mening i en vardag med alla dess krav som säkert kan kännas livshotande om man värderar livet till ngt som ska tillfredsställa alla ens behov nonstop.

För vissa av dem kommer överlevnads/livskänslan ske, och det sker kanske när deras nära och kära blir sjuka och t o m dör.

Det är ett tufft sätt att behöva bemöta livet med.

Att förstå att det var omtanken som räknades.

Närvaron hos den som ville lyssna.

Kramen man fick oombedd.

Omtanken, närvaron och kramen som företrädesvis alltid utdelades av ngn äldre, som tagit medaljer i överlevnad.

Det är dom som isolerar sig nu. Som inte vill vara smittbärare, men också för att dom värdesätter den tid dom har kvar.

Varför har vi inte lyckats med att få ungdomar att värdesätta sig själva, att förstå att livet är vardagen?

Vi äldre borde ha tagit mer plats, ställt krav, lyssnat bättre och kramats mer.

Det är fel tid för kramar, men lyssna kan vi alla hjälpas åt med, och att kräva att man blir lyssnad på.

Sen tror jag att vi äldre borde lära av unga, att man ska utmana livet, men livet utmanar sig själv just nu och det måste vi förhålla oss till.

Just för alla som lever och finns just nu, och de som kommer att finnas framöver.

Det behövs omtanke, hur hårt man än försöker blunda för detta.

Kan vi inte smitta alla med omtanke istället för Covid?

Hur den än nu tar sig i uttryck, utan kramar, på distans etc.

Var rädda om varandra. Visa omtanke, håll distans.

Okategoriserade

Människor vi minns

Jag tänkte på en fras som jag har hört.

Att det som betytt ngt i livet är minnena av det som man har älskat.

Det har gått och grott lite.

Samtidigt har en annan sak rört sig i skallen, frågan över vad man gör och varför. Den saken har iofs rört sig i mitt huvud så länge jag kan minnas.

Så svaret på båda är sannolikt vilken skillnad man har gjort, för sig själv och andra.

Varför man gjort det är en annan fråga.

Det finns enkla svar på varför; man vill bli sedd, älskad och betyda något.

Det finns många böcker som kan bekräfta den sanningen.

Det finns böcker som säger att ”du duger som du är”.

Eller varför inte; passa dig för idioter böcker, eller bli stark i hjärnan, eller i kroppen, eller ät blåbär.

Ja ni fattar.

Alla vill skriva och bearbeta det som är under ytan, komma med svar. Gärna med citat och klichéer.

Ofta är dom som yttrar detta helt utan egen erfarenhet förutom måhända ett ytligt skadat ego.

För vem vill egentligen sitta face to face med ngn som går igenom existentiella funderingar, kriser eller sorg.

Det är ytterst få

Det är bara någon som gått igenom detta själv, någon med egen erfarenhet.

För att återknyta till minnen och varför man gör saker.

Jag tror att människor som älskat, älskar, vågat ställa frågor och vara sårbara, är de som skapar minnen och avtryck av livet och inte dom som låtsas leva.

Dom som levt som sig själva, är människor vi minns.

Okategoriserade

falla till föga

Det måste finnas hur många som helst.

Som tänkt.

Ta mig härifrån

Som letat efter en fristad.

En plats där man kan andas

Tänka

Pusta ut

Fånigt nog har jag sen första klass trott på befriaren.

Ngn i en stark rustning som befriar en från sin egen.

Medan jag senare förstod att jag är ju befriaren pga min rustning.

Det gjorde mig ont och gott.

Finns jag utan rustning

Nu har jag sett min rustning

Jag måste använda den rätt bara

Okategoriserade

Livet i en röd bil

Min yngsta dotter och jag satt i bilen, vi var på väg hem från pingisen och hon hade precis sjungit klart på Goliat med Laleh, (som f ö blivit vår pingissång att värma upp till och värma av med till och från rackethallen), hon tyckte att hon nog var ganska lycklig ändå då jag frågade henne hur hon mådde.

Det är ju det här med kvalitetstid för varje barn, och ibland känns det som om jag skulle kunna köra varsomhelst bara dom får sin stund med mig och jag med dom.

Ensam mammatid. Den är exklusiv då tiden sällan räcker till ändå.

Men där satt vi, nöjda med att vara tillsammans.

Hon fyller snart 10 år, och är väldigt lik mig till både utseende och personlighet. När vi pratar ska det vara viktigt och jag vet sällan vad hon ska fråga, (då hon har så mkt svar själv), däremot känner jag alltid hur hon mår. Vilket kanske gör att kramen kommer innan man behöver fråga.

Vi satt där i en skön tystnad, jag kramade hennes hand lite.

Hon frågar; mamma, vad är det för mening liksom att dö, om man nu har fått börja leva?

Är du rädd för döden frågar jag.

⁃ nej inte så, men jag vill förstås att du och jag lever länge. Det verkar så onödigt att leva och sen bara dö.

Jag sa att det var en fråga som många filosofer försökt besvara, just meningen med livet.

Att man inte hittat ngt riktigt bra svar på det, förutom att man ska leva så mkt man kan den tiden man har och göra sånt man mår bra och blir glad av. (Gjorde alltså en väldigt fri tolkning). Avslutade med att man ska hitta sin mening med livet.

-ok, då vet jag, svarade hon och lade till att hon inte ska bli filosof, det verkar tråkigt.

Sen började vi prata om kvinnobröst och meningen med dom, ko-tuttar var mest fascinerande.

Det skrattade vi åt tillsammans.

Jag tänkte att en mening med livet är att se dig skratta.

Min fina underbara unge.