Jag håller på för fullt med att komma ur den kvicksand som klimakteriet medfört.

Vad är klimakteriet?

Man ska fatta att man inte ser bra ut längre, att man närmar sig döden, och att en överlevnadsprioritering måste infinna sig.

Eller iaf, en levnadsstrategi.

Jag har varit ganska sur och arg över dessa orättvisa förutsättningar.

För SERIÖST!

En man får en prostatakörtel förstorad och undrar om han ska dö, vilket han givet inte gör, för män finns det alltid bot.

En kvinna får bara bröstcancer, cancer i livmoder etc. Inte lika mkt bot.

En kvinna, i god och ganska arbetsför ålder, (om humör bestämmer sig för att vara i samklang med folket), ska bara leverera.

Vara en moder för män, yngre kvinnor, barn, medans hela jävla hjärnan vill dra långt, långt bort.

Man är inte längre konkurrenskraftig mot dom yngre, man börjar bli fulare, tråkigare och ibland mer bråkig.

Läs, ”humörsvängningar”.

Men, ett väldigt viktigt, men, man kan inte vara utan oss.

Erfarenhet äger idag.

Läs det, och ”live with it”.

För det är fakta.

Vad vore ni utan oss?

Mindre snygga.

Mindre gamla.

Utan all tänkbar erfarenhet.

Vad är det värt?

Ingenting ibland, men för det mesta allt.

Vi behövs, både hos den som vågar och den som vet.

Det kan vara skillnaden.

Var skillnaden.

Både du och jag behövs.

Tillsammans kan vi förändra.

Tillsammans ändrar vi förutsättningarna.

Vi är bäst.

Leverera det.

Inte det som alltid varit

Det Är Vår Tid Nu.

Äg.

”Jag läste om sjukhuset idag”

”Jag läste om sjukhuset idag”

Under min tfnrådgivning igår, så återkom den frasen.

En del ville inte ha råd, bara höra min reaktion inför det som händer. Ville höra att vi fanns kvar.

Jag manade till lugn och sa att vi jobbar på precis som vanligt.

Vi skrattade tillsammans åt cirkusen. Vi skämdes över den dåliga kvaliteten på föreställningen.

Jag sa att jag inte hade ngn del i detta.

Jag som jobbar och har jobbat i denna organisation har blixtrat till och blivit arg flera gånger. Jag har sett bristen på omsorg av skicklig personal, jagandet av produktion, rövslickeriet, mörkande, feghet, politikerfjäskande, organisationskatastrofer, galna beslut, svaga ledare, korkade politikerröster som syr för små kostymer, hr chefer som gör sammantagna bedömningar av media, läkare som är yrkesskickliga och förvisso lagt ut klandervärda bilder med tanke på yrkesroll, men med en ledning som haft en miljö som tillåter detta, en kaffeman som skjuter folk i ryggen och efteråt har glömt varför han sköt.

Igår fick vi veta på ett internt inlägg, att han förstår att det blir tufft, han pudlade för att få behålla sitt uppdrag.

Igår skulle omsorgen och förståelsen fram.

Det är väldigt försent.

Alldeles försent.

Jag vill betona att det jag kritiserar är den högsta ledningen, inte de chefer som faktiskt arbetar med patienter.

Kul på jobbet

Idag var ingen rolig jobbdag.

Det bästa med dagen var att gå hem och att det är fredag.

Direkt började jag tänka att jag borde byta jobb, jag vill ju vara lösningsinriktad, och under de 38 beräknade minutrarna som bilens display angav som tidsresa, gjorde jag även en tidsresa, faktiskt nästan 38 år bakåt.

Jag började tänka på vad jag har arbetat med, och vad som varit kul.

Jag landade hos mig som typ 17år, då arbetade jag som ungdomsplats på ett sjukhem, i en mindre stad. Jag tänkte på damen med bröstcancer som ej velat förstå att hon var sjuk, förrän bröstet börjat dö, hon lärde mig mkt om sårvård, men också hur man kan hantera lidande. Eller en annan argsint dam, som var gravt dement och konsekvent vägrade att duscha, hon lärde mig tålamod och hur man närmar sig rädda människor. Jag tänkte på gubben som helt plötsligt dog med huvudet i ärtsoppan. Jag lärde mig att döden kan komma plötsligt.

Jag kommer ihåg när Olof Palme dog och att vi var överens om att berätta det för patienterna försiktigt och snällt.

Jag kom in till en dam, som log ett förtjusande leende när jag sa godmorgon.

Jag sa att jag hade ngt mkt tråkigt att berätta, och sa att Olof Palme blivit skjuten.

Damen tog lugnt emot min nyhet och svarade; jag vet, det var jag som gjorde det. Det var så otippat så att jag började skratta, när jag skrattade så skrattade hon. Hon lärde mig att inte ta ngt svar för givet.

Alla dessa människor, särskilt äldre har gett mig mest i arbetet inser jag nu. Det var kul.

Man måste påminna sig ibland om vad som gör livet kul och värna om det. Inte bara utmana sig i allt.

Spar inte på erfarenhet, det kostar, Med vänlig hälsning, trött sjuksköterska, mamma och människa

Jag är ledsen nu.

För många saker.

Lite arg.

Fundersam.

Jag är ibland som ett såll där frågorna ska silas igenom.

Tanken är att jag ska sitta på ett svar.

Jag vet att många funderar över framtiden.

Det är självklart befogat.

Ska vi återvinna plast.

Ska vi fira kanelbullens dag.

Kommer jag leva om 5 år.

Hur ska det gå för mina barn.

Vad vill och kan jag göra.

Kommer jorden gå under.

Varför har jag så många läxor.

Vad ska jag bli när jag bli stor.

Hur vill jag dö.

Hur vill jag leva.

Varför gör jag det här.

Varför

Gör

Jag

Det

Här.

Det är fredag.

Jag hade gråt i ögonen redan imorse.

Men kämpade på. Släckte bränder. Jag släckte inte glöden.

För glöden kan ge ork att ta sig ett steg framåt, men det tar lätt fyr igen. En pausgymnastik emot en ny repris.

Trött och lite sliten undrar jag för vad.

Det måste finnas ngt större och viktigare än det.

Livet ska trots allt levas.

Här och nu.

Hej Höst!

Jag har tänkt på kaos.

Hur det uppkommer.

Hur man reagerar.

Vilka konsekvenser det får.

Uppkomst brukar ofta byggas upp, man försöker bortse från

t ex oegentligheter, dumheter, våldsamheter, sorgligheter, det man inte kan styra och kontrollförlust.

Tänk ett skepp i en orkan som byggs upp,

tänk en människa som krossas.

När kaos är ett faktum är man totalt försvarslös.

Man har använt varenda livlina för att försvara sig, för att värja sig.

Men kaos sätter allt på sin spets, det finns inget att luta sig emot.

Man är inne i det och vet, att nu går allt åt helvete.

Sen går det åt helvete.

Man vet det, och följer det.

Efter det får man två val.

Överlev eller dö.

Överlever man, kämpar man.

Dör du, ger du upp eller ger efter, följer strömmen och leker en glad lax.

Sen kommer gryningen om man överlevt.

Man vaknar.

Undrar hur man ska klara dagen.

Man har en känsla av styrka, av mod och visheten man fått kommer vara det som bär när kaos hotar.

Man lär sig att undvika kaos, göra bättre val, man har växt som människa.

Sen tror man att man kan gå vidare.

Men

Kroppen

Minns

Lutar sig bekvämt tillbaka och kör en kallblodig repris, varje år.

Påminner, säkert med ngn sensmoral, om vad du ska passa dig för, vad du inte ska glömma.

För att inte bara överleva.utan börja leva.

Ett år kommer minnena ha förbleknat, det tror och hoppas jag.

Jag väntar på den hösten.

När allt är glömt.

Ain’t no sunshine when summer is gone

Ibland brukar jag se livet som en resa, som man ska plöja sig igenom, det tänker jag ofta på höst/vinter.

Ibland som en inre resa där man ska nå sina tillfälliga mål, gärna på våren när allt växer.

Utmaningar gör mig pissedoff på höst/vinter, och råfokuserad på vår/sommar.

Tanken på höst och vinter gör mig mer och mer ledsen för varje år.

Kroppen och hjärnan minns.

Jag gör mig liten och försvinner.

Bokstavligen i ide.

Utan minsta tanke på att hjälpa till, finnas för, förutom för de nära och de jag måste finnas för.

Energinivån blinkar rött. Varnar.

Jag hatar mörkret.

Den tynger ner allt.

Påminner om allt.

Sörjer allt.

Jag gillar dom färgglada löven, friska vinden. Det tröstar lite.

Men.

Men.

Sen kommer det obönhörliga mörkret.

Det blir så svart, så oigenomträngligt, så jävla tungt att orka med minsta lilla skitsak.

I år började jag tänka på mörkret redan 23/6. Jag tänkte att nu bli dagarna mörkare.

Det är ngt som präglar hela min rytm.

Jag vill hoppa fram till mars.

Jag vill sova under jorden, spira till våren och vara vackrast på sommaren.

Sån är jag.

Sol, vind och vatten

Min första semester närmar sig sitt slut och jag kan inte påstå att jag har en intensiv arbetslust. Alla borde ha sommarlov, vuxna som barn.

Veckorna har präglats av sand, vatten, tång, fjärilar, flugor, rosor, lavendel, humlor och bad i Österlen som visat upp sin bästa sida, Det blev även småutfykter till Liseberg och diverse loppisar som avbröt ibland. Trädgården fortsatte att tuktas och på nätterna väckte gamla spöken mig.

Huset på Österlen är byggt på mkt gammal grund och vilar delvis på en urtida kyrkogård.

Så jag sov även med spöken som visade sig som munkar, (fanns ett kloster i närheten), hästar med kärror, och en lite fräck kvinna i paltor.

Tankarna har mest präglats av att jag inte behövt tänka så mkt.

Jag har snuddat vid att jag varit oändligt stark föregående år, som tog mig igenom allt skit.

Det är skönt och ovant att känna sig tillfreds.

Men det är precis så det känns.

Jag är tillfreds, med vad jag har gjort och blivit.

Jag kan andas ut nu.