Tanten och krigsspelet

Jag har blivit galen.

Från att vara en högpresterande sjuksköterska, närvarande mamma, så kan vi lägga till ett ytterligare epitet; krigare!

Jag har börjat spela krigsspel, det går bra också, min armé uppdateras, slag utkämpas, siffran på döda ökar. Jag väljer dumhuvuden med andakt.

Jag har tappat minst 5kg, enligt min nya kostmodell, håll till godo: frukost kaffe och red bull, lunch cola zero och banan, middag mer cola zero. Ibland mat. Alltid morgonkaffe,

Jag är banne mig den snyggaste tantgeneral man kan tänka sig.

Det är rena terapin och rekommenderas starkt emot stress, slippa städa, och slippa vara så social.

Numera är det två barn och en övermogen som spelar, den ena tycker till och med att jag är lite cool som rankas så högt, min äldsta är med och spelar i samma allians, kvalitetstid mellan mor och dotter. ♥️

Sömnen är väl den enda biverkan på denna terapikur, när det känns helt rimligt att börja spela kl.04:00 för att hinna spela lite innan jobbet också.

Men fett värt ändå.

Tills jag stupar, i krig eller sömn.

God fortsättning 🤩

Mina tårar rinner i smyg

Mitt i en semester utomlands kom tårarna ikapp.

Satte på en gammal låtlista, fastnade i drömmen om det jag önskat.

Jagandes den gamla versionen av mig som längtade, önskade och trodde på en förändring.

Som envist försökte få fram den lilla delen i mig som betydde allt, då.

Jävlar vad jag slogs för min existens.

Utan ngn slags helst framgång, utom för mig själv, som förstod vad jag faktiskt ville.

Det drev mig framåt, tog inte skit

Jag lyssnade och kände.

Hittade min längtan därinne.

Ni vet det lilla barnet i en själv?

Som jag satt i en djup sömn.

Hon tittar upp lite när jag lyssnar på musik nu, men somnar snabbt om.

Den biten är avskuren.

Det gör ont ibland när jag letar efter mig själv.

Men platsen för mig var aldrig uppfunnen.

Jag har köpt och accepterat det nu.

Men det betyder inte att jag sörjer det jag velat.

Att leva som mig fullt ut.

Få känna och uppleva, det som fått mig att bli allt det jag är, inte delar av det som behövs mest.

Jag finns där inne.

Kanske ligger trösten i just det.

Att någonstans finns jag, även om jag sover.

Jag vet ju att jag finns iaf.

BH:n äger dig

Det bästa jag vet är att ta av mig bh:n.

Jag brukar göra det på jobbet, när jag är klar, i smyg, och andas ut.

Peka tutten emot måsten., ett fuck you liksom.

I min väska ligger alltså alltid en bh på em, som alla förunderliga ting som kan ligga i en kvinnoväska, (mormors nycklar, plåster, fler nycklar, snus, mer snus utfall att, smink, kvitton, saker kvar att göra/papper m m).

Jag hatar att ha bh.

Har därför köpt sådana som knappast har en bärande funktion, mer att brösten inte ska flaxa helt okontrollerat.

Men det kliar, känns instängt, och när den åker av vill jag skrika;

Liberté, égalité, fraternité

Bara för att känns rätt. Inte för att jag riktigt kan uttala det.

Det kan iofs vara ett inslag av frustration över vardagen som ger mig lust att skrika över påtvingade vanor.

Så är det ju, man kan gå i krig över en potatis, när det var bh:n eller vardagen som skavde, för all del.

Vi är på väg emot hösten.

Allt som skaver kommer ikapp mig då, och då känns hösten extra hård. T o m bh:ar.

Med vänlig hälsning,

Höst 🍂

Ibland blir jag arg

Numera är det sällan det brinner till i skallen.

Tidigare hände det minst 1g/veckan, p g a ngn orättvisa eller korståg jag borde gå.

Men numera, är det knappt värt det.

Alla lyssnar mest och helst på sig själva.

Det är ju också en insikt. Välj dina krig.

Vem lyssnar på en tant? Fler än jag tror sannolikt, då jag är både stark och rättvis.

Men ibland orkar jag bara inte.

Jag hade besök idag, en patient som arbetat som läkare, han beundrade mitt tålamod. Han såg ngt som vi inom vården alltid brottas med.

Att behålla lugnet.

Jag tvekar aldrig, men gör heller aldrig ngt ogenomtänkt, och om jag gör det, så är det beslutet lika genomtänkt. Att våga hoppa eller stanna kvar.

Förut hoppade jag.

Numera ser jag kraschen och vet hur den känns, oavsett hur den än stärker när man rest sig upp.

Jag behöver inga mer ensamhopp.

Idag blev jag arg på min 11 och 12 åring som i sann tidstro fått för sig att jag inte är en riktig mamma.

Utan snarare en app där man beställer favoritmat, aktivitet, kläder etc.

Det var fel dag att beställa ifrån och jag samlade mina egobarn till möte.

Vi pratade om nonchalans, respekt och värde.

Den enda som pratade var jag.

Dom bad om ursäkt, bytte lakan och värmde egen mat.

När dom somnat kom kärleken ikapp, jag hade skickat dom i säng, men såg deras bebis ansikten som en mamma gör och klappade dom till sömns.

Jag viskade min kärlek till dom, och båda somnade ganska nöjda.

För vad vore jag utan mina barn?

Helt utan känslor, och bristande tålamod.

Men det behöver dom inte veta, än. ♥️

Som varje höst

Så förbereder jag mig nu för det gråa, fuktiga, ruttna som vill tränga sig på. Minnen blandat med lukten av förträngda lik i garderoben, (inte bokstavligt 😀).

Jag hatar verkligen hösten, verkligen hatar.

Så jag letar ljuskällor både ute och inne.

Stänger in mig från yttre och inre stimuli. Kliver målmedvetet in i mitt ide.

Sållar benhårt på vilka jag vill vara med, men ffa vad jag verkligen kan vara utan.

Fokuserar på det som jag absolut måste, tankar energi från innersta kretsen, ett speciellt soffhörn, favorit kuddar, bästa dikten, musiken och tankar om framtiden där det är minst vår iaf.

Tittar på utlandsresor, försöker få till en flykt i november, då jag vet att det är min värsta månad på året.

Jag gråter med i känslosamma filmer, förstår att jag gråter över mig själv.

Sjunger sorgsna sånger högt i bilen,så att jag blir hes.

Låtsas inte längre.

Förstår numera att det måste vara så, varenda jävla höst.

Jag skiter i röda löv, för det är ändå tecken på löv som ska dö.

Den perioden pågår ändå 1 minut av höstens alla tröstlösa månader.

Svart är min favoritfärg f ö.

Det är bara på sommaren jag har färgglada kjolar.

Med vänlig hälsning,

Grå

Lägga ner?

Jag skriver knappt längre.

Jag vet inte varför.

Kanske kom allt ut på en gång?

Men så är det ju inte. Vi lever ju i insikter och utveckling som passar på att tjonga till en när man minst anar.

Jag har nog i mina mått sett, varit lite svag i sommar.

Sänkt garden, inbjudit till samtal. Öppnat upp utan större, (men med små), betänkligheter.

Det gick över förväntan.

Jag vet att jag alltid varit hård, på ett sätt kommer jag alltid vara det.

Men det mjuka i mig, det som älskar, har jag bjudit på i sommar. Gjort mig besvär med att uttrycka det jag känner

Velat visa och förklara.

Det har jag gjort.

Jag fick tillbaka tusenfalt, då man saknat detta.

Mitt gamla jag hade rodnat lite, men nu är jag så brunbränd och självklar, så vad jag än har sagt och gjort, så har jag iaf försökt förklara min kärlek till dem som gjorde min värld bättre.

Dom som trodde på mig.

Ville mig väl.

Dom ska jag alltid hedra.

Såsom jag hedrar mig själv.

En sensmoral.

Våga prata om vad ni är, mer än vad ni vill vara.

Vi är bara människor med känslor allihopa.

All I Ask of You

Insikter i livet kommer sällan när man behöver dom, utan långt senare.

En insikt kom till mig som ett piskrapp häromdagen, totalt överraskande och helt utan förvarning.

Jag lyssnade på Phantom of the opera; all I Ask of you, tänkte på den gången jag såg den i Sthlm ngn gång i början av 90-talet. Hur ngt sprack och gick sönder i mig när den sången och scenen kom. Tårarna bara rann, och jag kände en sorg som jag aldrig känt förut. Sen släppte jag det, för det som gör ont vill man ju helst gömma och glömma.

30 år senare började tårarna rinna igen. För nu förstår jag vad jag grät och gråter över.

För ännu fler år sedan, närmare sagt 1979, så sa min mamma att hon ville att jag skulle flytta, för hon orkade inte med att ha barn, hon sa; jag vill att du flyttar, inte mina syskon, bara jag.

Jag valdes bort. Flyttade och lämnade för alltid kvar en bit av mig själv.

Att det var ett trauma som skulle påverka alla mina relationer kom jag på för 2 veckor sedan, när jag åter hörde sången och förstod min sorg.

Det tog lite tid, men var en viktig insikt.

Jag har aldrig delat mig, bara min ensamhet.

Nu fattar jag varför.

Getingar, möss och avledningsmanöver

Har precis dränkt en geting i Cillit bang rengöringsmedel. Jag råkade i min mördar iver även dränka mitt 1700-talsskåp, ett lektält, delar av golv och väggar.

Till slut prickade jag fanskapet och den föll ner, mkt symboliskt, i en luftrenare. Lade en Pablo Picasso bok över så att getingen inte blir en zombie geting och attackerar mig när jag sover.

Var tvungen att städa undan efter denna batalj och sitter nu och tänker att jag är sjuk i huvudet. På ett bra sätt, men ändå, kanske med ett litet överdrivet hanterande av en influgen geting.

Alla har ju sina grejer man får panik över.

När jag har barn hemma och getingar uppenbarar sig brukar jag försöka att inte spåra ur, det funkar 1 gång av 5. Naturligtvis har mina barn också fått min getingfobi, så nu skriker vi oftast allihopa.

Jag tycker råttor och möss är obehagliga också.

För några år sen satt jag i vardagsrummet och läste, såg plötsligt ngt i ögonvrån, det var en liten mus som trippade in. Det som händer därefter är bara absurt.

Jag stelnar till av skräck, rusar sedan iväg och sätter på mig gummistövlar, därefter tar jag en golvmopp, ställer mig i soffan och ropar på min näst äldsta dotter att hon måste rädda sin mor. Dottern kommer ut ur sitt rum, tittar mkt frågande på mig och säger överdrivet lugnt; vad är det som händer.

Jag viskar så att musen inte ska höra, pekar emot ett hörn och säger mkt tyst; det är en mus där, du måste ta bort den.

Min heroiska dotter tar golvmoppen, svabbar ut musen och stänger dörren, och frågar varför jag har gummistövlar på mig.

Skyddsutrustning förklarar jag kort, försöker återfå en stolthet och en slags modersfigur i mig. Men droppar även det och tackar henne för att ha räddat mitt liv.

Det lustiga i detta är att den första personen man skulle skrika efter i liknande situationer utanför familjen, är mig.

Då jag lugnt kan försöka rädda liv, lösa konstiga situationer och avleda fokus när det hettar till.

Tänk då om det i ngn av dessa situationer dök upp en geting eller en mus?

Gäller det rädda liv hade jag behållt mitt fokus, men i övriga situationer så hade mina oväntade skrik, letande efter stövlar, golvmoppar och rengöringsspray fungerat utmärkt som en avledningsmanöver.

Glad Sommar 😀

Kärleken till ett barnbarn

Jag var barnvakt i några timmar igår

Till det senaste underverket i klanen, och dessutom mitt första barnbarn.

Jag älskar mina barn för evigt, och för alltid, gränslöst och utan villkor.

Men när barnen får barn, då infinner sig ngt nytt och väldigt ödmjukt. En kärlek som omsluter både mitt barn och barnbarn, för det fina med det är så mäktigt och hoppingivande.

Oavsett vad som händer mig, så går livet vidare, med just det som givit mig så mkt tröst och lycka.

Ett barn som ler. Som vill bli tröstad. Få mat. Sova. Saker man kan tillfredsställa. Med närvaro och kärlek.

Jag köpte saker som han knappt uppfattar, leksaker, bara för att få ge.

Det han trivdes bäst med var närheten till min kropp, att sova på och säkert även mitt lugn. Det var tryggt.

Min dotter med make fick viktig egentid.

Jag fick vara mormor. Världens stoltaste epitet.

Jag börjar förstå grejen med att visa kort på barnbarn och jag kommer bergsäkert trumfa alla.

I covid tider är det ju inte lika lätt att umgås, jag är iaf vaccinerad så det underlättar och däremellan har FaceTime ( varje dag), blivit ett helt naturligt sätt att prata med en 3 månaders pojke som lyssnar när man låter som en ko, visslar, sjunger och låtsas pruttar.

Jag ska lära honom allt jag kan ♥️

Och ni som saknar ngn som ni ej kan träffa. Ring eller skicka sms, gör skillnad för ngn. Jag själv försöker bättra mig och gensvaret är värt mkt för den som får ( som jag av barnbarn), och den som ger, ( jag till barnens mormor och morfar).

Hej hur är det, kan man alltid fråga iaf. Det tar 3 sekunder att fråga, och kan vara skillnaden för en annan. 🤩

Du är inte vad du tänker, du är det du gör

Ibland stöter jag på människor som försöker förmedla att dom är mer än andra, alltid verbalt, alltid utan beprövad fakta

T ex genom arbeten.

Vad dom har åstadkommit. Jag gjorde det och det, jag lyfte det och det. Ni har hört det förr.

Vilka vardagligt sunda rutiner dom har jämfört med andra. Dom går alltid en mil mer än dig, är alltid, alltid sundare än dig.

Eller rent ytligt, vad deras egendomar, genom givna eller självköpta fasader borde ge dom cred för. Jag äger, därför äger jag dig.

Ibland är dom bättre, pappor och mammor, oftast utan att man behöver fråga, för dom berättar detta gärna först. Frågar man barnen så är svaret mer tveksamt.

Ibland bättre fruar eller makar, ja det kommer upp efter hur är det frågan?, jo jag matade min man idag, så han slapp använda bestick själv, min fru ser yngre ut än vad hon är.

Ibland bättre än kollegor eller undersåtar., etta på mötet, jag har, jag tycker, jag vill, men någon annan måste göra det. Ja ni känner igen personligheten.

Mitt jobb blir då att söka efter obestridliga bevis på storheten.

Dom saknas alltid. Det finns alltid ett korn av sanningen, men bekostnaden var aldrig deras.

Ord kan väga tungt, särskilt för dem själva. Ffa deras egna, väldigt sällan andras.

Men be dom skriva under på sin fulländning, testa det.

Värdera ord emot faktiskt utförd handling.

Be ngn anhörig, kollega eller ens en vän att skriva under, så skriver ingen på.

Ingen signar på. Ffa inte dom själva, för att dom vet att dom blir fällda i brist på bevis i form av handling eller utförd handling.

Ord är inget bevis.

Det är däremot obestridliga fakta.

Handling är mer ord.

Du är inte vad du tänker. Du är det gör.

Over and out/

Från ett parallellt universum.