Du är inte vad du tänker, du är det du gör

Ibland stöter jag på människor som försöker förmedla att dom är mer än andra, alltid verbalt, alltid utan beprövad fakta

T ex genom arbeten.

Vad dom har åstadkommit. Jag gjorde det och det, jag lyfte det och det. Ni har hört det förr.

Vilka vardagligt sunda rutiner dom har jämfört med andra. Dom går alltid en mil mer än dig, är alltid, alltid sundare än dig.

Eller rent ytligt, vad deras egendomar, genom givna eller självköpta fasader borde ge dom cred för. Jag äger, därför äger jag dig.

Ibland är dom bättre, pappor och mammor, oftast utan att man behöver fråga, för dom berättar detta gärna först. Frågar man barnen så är svaret mer tveksamt.

Ibland bättre fruar eller makar, ja det kommer upp efter hur är det frågan?, jo jag matade min man idag, så han slapp använda bestick själv, min fru ser yngre ut än vad hon är.

Ibland bättre än kollegor eller undersåtar., etta på mötet, jag har, jag tycker, jag vill. Ja ni känner igen personligheten.

Mitt jobb blir då att söka efter obestridliga bevis på storheten.

Dom saknas alltid. Det finns alltid ett korn av sanningen, men bekostnaden var aldrig deras.

Ord kan väga tungt, särskilt för dessa. Ffa deras egna, väldigt sällan andras.

Men be dom skriva under på sin fulländning, testa det.

Värdera ord emot faktiskt utförd handling.

Be ngn anhörig, kollega eller ens en vän att skriva under, så skriver ingen på.

Ingen signar på. Ffa inte dom själva, för att dom vet att dom blir fällda i brist på bevis.

Ord är inget bevis.

Det är däremot obestridliga fakta.

Handling är mer ord.

Du är inte vad du tänker. Du är det gör.

Over and out/

Från ett parallellt universum.

I was born to struggle

Precis som årgångarna före mig.

Tänker på mina föräldrar.

Min pappa, kort, finsk och ville ha sin plats när han gjorde rätt för sin lön. Blev pinpointad, hamnade i slagsmål, som han förvisso vann men gav fängelsestraff. En pinsamhet han aldrig velat prata om.

Min mamma; ett unikum i sig, som vill dra från Finland, hitta sin Mick Jagger, man fann farsan. Som än idag är väldigt eller mkt olik Mick Jagger.

Sen kom jag.

Dom gifte sig just därför.

Finnar vill ha moral, och ska ha. Så var det även för mina föräldrar, i Sverige, som inte gillade Finnar. Man gifter sig, fixar familj, på gott och ont.

Fast allt var ju en illusion som ingen av dom skapat, bara en egen tro emot omvärld.

Ett hopp.

En önskan.

Det blev två barn till.

Det blev skit.

Det blev en oförutsägbar verklighet för ett barn.

Med bråk.

Med fylla.

Med mycket sjuka tankar.

Jag var ett barn, som verkligen försökte förstå, (6år).

Tog hand om mina småsyskon, som man tar hand om, som finne och familj .

Var stolt sa farmor på finska.

Jag försökte.

Det blev flyttar.

Nya städer.

Nya vårdnadshavare.

Nya skolor.

Mitt i allt stod jag.

Jag tänkte aldrig att det är mitt fel.

Jag tänkte bara att vi ska ha samma förmåner.

Mina syskon och jag. Vi var tre. Men jag blev bortplockad först. Min mamma ville inte ha mig, sa det rätt ut.

Jag sa ok, öppnade för mina syskon. Tappade mig själv. Men so what.

Jag kämpade för att vi skulle bo ihop.

Vann delvis.

Tusen år senare.

Vi blev vuxna.

Relativt vuxna.

Jag blev nog mest vuxen, för jag tog hardcore poäng i att uthärda livet, men också fett stora poäng i att uppskatta det.

Min bror gick det också bra för, han valde att fly, men också att uthärda utan konflikt såsom mellanbrodern ofta gör.

Min lillasyster fick offerkoftan på sig och utnyttjade den som sig bör.

3 liv.

Som påverkats så hårt av det förgångna.

Vad kan livet ge oss nu?

När är vi safe?

Vad var livet då, vad är det nu?

Vad betyder det?

Max 1 mån. Väldigt oförstående Det skulle ändra sig fort.

Jag har haft ett rikt liv

Mitt liv saknar jämförelse, säkert ditt också.

Alla våra upplevelser och hur vi hanterar dom är unika för oss.

En del vill glömma.

En del vill bearbeta.

En del vill förstå.

Många vill vidare.

Det är sunt tycker jag, att ta sig vidare, hur man än gör det så stärker det självkänslan, särskilt när ngt svårt har inträffat.

Att man inte stannar kvar i skit som smutsar ner en.

Men minnena skuggar vägen för oss, och skymmer sikten framåt ibland.

Man kommer inte ifrån analys och konsekvens.

Vem var jag mitt i allt?

Vad gjorde jag för att det som hände, skedde?

Det är också sunt.

För några steg framåt, kan vi se tillbaka med lite distans och klappa, sörja och älska det vi var men aldrig fick.

Man är aldrig bättre än det man har gjort eller aldrig gjorde.

Men.

Vi kan alltid bli bättre än vi var.

Genom att se framåt och se orsak och verkan i en dåtid.

Nu allihopa.

Har vi en framtid.

Var det bästa ni kan, för er själva.

Livet & Döden

Tycker inte ni att livet kommer närmare i Covid tider?

Vem man är och inte är?

Vad man vill, men ffa inte vill?

Jag märker att en del fullkomligt skiter i pandemin, tror att tanken är att det hör till döden, eller möjligtvis ngn annan, och att livet måste levas maximalt i skuggan av detta. Vilket självklart är en försvarsmekanism, men kanske inte den vettigaste för att förhindra sjukdom.

Jag håller faktiskt med till viss del, men av omtanke så lever jag i distans.

Det är inte svårt för mig som inte är så inne i socialt nätverkande, det är inte livet för mig.

Men saknaden efter att inte få välja vad jag vill, gör även mig lite knäpp.

Tänk då alla ungdomar som knappat sig fram i livet, de har valt vilka upplevelser de vill ha, för att slippa tänka på livet och döden. De har ju tyvärr levt med vetskapen om att klimatet förstör jorden, att livet kanske är ngt överskattat. Många har kanske knappat, tryckt, forcerat och överdrivit, för att känna ett värde av livet, samt aldrig haft en verklig känsla av egen förlust.

Hur kan man få dom en känsla av mening, när ingen upplevd mening fanns?

Förutom att känna ngt, med rus, fester, övertramp och allmänt trots.

Aldrig i en ren överlevnad, eller för att krångla lite, kanske i ren överlevnad?

Jag menar då att man ska känna mening i en vardag med alla dess krav som säkert kan kännas livshotande om man värderar livet till ngt som ska tillfredsställa alla ens behov nonstop.

För vissa av dem kommer överlevnads/livskänslan ske, och det sker kanske när deras nära och kära blir sjuka och t o m dör.

Det är ett tufft sätt att behöva bemöta livet med.

Att förstå att det var omtanken som räknades.

Närvaron hos den som ville lyssna.

Kramen man fick oombedd.

Omtanken, närvaron och kramen som företrädesvis alltid utdelades av ngn äldre, som tagit medaljer i överlevnad.

Det är dom som isolerar sig nu. Som inte vill vara smittbärare, men också för att dom värdesätter den tid dom har kvar.

Varför har vi inte lyckats med att få ungdomar att värdesätta sig själva, att förstå att livet är vardagen?

Vi äldre borde ha tagit mer plats, ställt krav, lyssnat bättre och kramats mer.

Det är fel tid för kramar, men lyssna kan vi alla hjälpas åt med, och att kräva att man blir lyssnad på.

Sen tror jag att vi äldre borde lära av unga, att man ska utmana livet, men livet utmanar sig själv just nu och det måste vi förhålla oss till.

Just för alla som lever och finns just nu, och de som kommer att finnas framöver.

Det behövs omtanke, hur hårt man än försöker blunda för detta.

Kan vi inte smitta alla med omtanke istället för Covid?

Hur den än nu tar sig i uttryck, utan kramar, på distans etc.

Var rädda om varandra. Visa omtanke, håll distans.

Människor vi minns

Jag tänkte på en fras som jag har hört.

Att det som betytt ngt i livet är minnena av det som man har älskat.

Det har gått och grott lite.

Samtidigt har en annan sak rört sig i skallen, frågan över vad man gör och varför. Den saken har iofs rört sig i mitt huvud så länge jag kan minnas.

Så svaret på båda är sannolikt vilken skillnad man har gjort, för sig själv och andra.

Varför man gjort det är en annan fråga.

Det finns enkla svar på varför; man vill bli sedd, älskad och betyda något.

Det finns många böcker som kan bekräfta den sanningen.

Det finns böcker som säger att ”du duger som du är”.

Eller varför inte; passa dig för idioter böcker, eller bli stark i hjärnan, eller i kroppen, eller ät blåbär.

Ja ni fattar.

Alla vill skriva och bearbeta det som är under ytan, komma med svar. Gärna med citat och klichéer.

Ofta är dom som yttrar detta helt utan egen erfarenhet förutom måhända ett ytligt skadat ego.

För vem vill egentligen sitta face to face med ngn som går igenom existentiella funderingar, kriser eller sorg.

Det är ytterst få

Det är bara någon som gått igenom detta själv, någon med egen erfarenhet.

För att återknyta till minnen och varför man gör saker.

Jag tror att människor som älskat, älskar, vågat ställa frågor och vara sårbara, är de som skapar minnen och avtryck av livet och inte dom som låtsas leva.

Dom som levt som sig själva, är människor vi minns.

falla till föga

Det måste finnas hur många som helst.

Som tänkt.

Ta mig härifrån

Som letat efter en fristad.

En plats där man kan andas

Tänka

Pusta ut

Fånigt nog har jag sen första klass trott på befriaren.

Ngn i en stark rustning som befriar en från sin egen.

Medan jag senare förstod att jag är ju befriaren pga min rustning.

Det gjorde mig ont och gott.

Finns jag utan rustning

Nu har jag sett min rustning

Jag måste använda den rätt bara

Livet i en röd bil

Min yngsta dotter och jag satt i bilen, vi var på väg hem från pingisen och hon hade precis sjungit klart på Goliat med Laleh, (som f ö blivit vår pingissång att värma upp till och värma av med till och från rackethallen), hon tyckte att hon nog var ganska lycklig ändå då jag frågade henne hur hon mådde.

Det är ju det här med kvalitetstid för varje barn, och ibland känns det som om jag skulle kunna köra varsomhelst bara dom får sin stund med mig och jag med dom.

Ensam mammatid. Den är exklusiv då tiden sällan räcker till ändå.

Men där satt vi, nöjda med att vara tillsammans.

Hon fyller snart 10 år, och är väldigt lik mig till både utseende och personlighet. När vi pratar ska det vara viktigt och jag vet sällan vad hon ska fråga, (då hon har så mkt svar själv), däremot känner jag alltid hur hon mår. Vilket kanske gör att kramen kommer innan man behöver fråga.

Vi satt där i en skön tystnad, jag kramade hennes hand lite.

Hon frågar; mamma, vad är det för mening liksom att dö, om man nu har fått börja leva?

Är du rädd för döden frågar jag.

⁃ nej inte så, men jag vill förstås att du och jag lever länge. Det verkar så onödigt att leva och sen bara dö.

Jag sa att det var en fråga som många filosofer försökt besvara, just meningen med livet.

Att man inte hittat ngt riktigt bra svar på det, förutom att man ska leva så mkt man kan den tiden man har och göra sånt man mår bra och blir glad av. (Gjorde alltså en väldigt fri tolkning). Avslutade med att man ska hitta sin mening med livet.

-ok, då vet jag, svarade hon och lade till att hon inte ska bli filosof, det verkar tråkigt.

Sen började vi prata om kvinnobröst och meningen med dom, ko-tuttar var mest fascinerande.

Det skrattade vi åt tillsammans.

Jag tänkte att en mening med livet är att se dig skratta.

Min fina underbara unge.

Tankar om förändring

Min yngsta dotter ska gå över från Montessori till storskola.

Det ligger precis i samma skolområde som tidigare.

Vi passerade skolan idag.

Jag hör hennes röst och förstår tursamt nog att det hon frågar är viktigt direkt.

Hon vänder sig till sin ett år äldre storasyster som alltid gått i storskola hur det går till att börja i 4:an i storskola.

Hon ser oberörd ut, låter så likaså.

Men jag känner hur stort svaret är för lillasyster.

Storasyster svarar, mäh, det är ju bara som vanligt.

(Fel svar tänker jag).

Jag frågar storasyster, men vad händer exakt?

Ska jag vara med, frågar jag.

Självklart säger storasyster, du måste ju visa mig också vart jag ska gå, (hormonförnärmad röst).

Absolut svarar jag, jag följer er båda.

Vad händer sen då, förstår att min yngsta vill vara beredd, slippa överraskningar.

Min kloka näst yngsta dotter har förstått oron hos lillasyster och förklarar allt ingående.

På kvällen är min yngsta väldigt trött tidigt.

Hon vill sova först för första gången i världshistorien.

Hennes syster lägger sig strax efter.

En stund senare.

Jag kan inte somna, men vill, säger den yngsta.

Vill du sova i min säng?

Ja.

Bäddar om, pussar flera gånger.

Säger att, vet du, du behöver inte vara orolig, är dom dumma i huvudet kommer jag att dom spöa allihopa.

5 minuter senare.

Alla sover, utom jag som tänker på hur jobbigt det kan vara att börja i skolan. På nytt

Snart höst.

Ny termin.

Nya strategier

Men än så länge är det sommarlov och vi bejakar det.

Semester

Som mest bestått av kall luft, ibland ett infinnande av varm sol, men ändå sällan badvänligt.

Jag har fått använda fantasin för att få barn att slita sig från skärmar, dom har fått göra smycken från mina pärllådor, måla tavlor från mina färger och samlat stenar, oftast i en initial mild protest.

Storasyster hjälpte till med kortspel, närvaro och motivation.

Vi är i Skåne och storasyster åkte hem idag, vi sörjde lite och valde Vaiana filmen som tröst. Jag var Vaiana och farmor, yngsta dottern som valde våra roller var vattnet och näst yngsta, ville vara fisk. Näst största Storasyster var Maui och äldsta systern Tefiti.

Kände ett visst lugn över att ingen ville vara tuppen.

Dom som har sett filmen förstår.

För andra är det sannolikt obegripligt.

Det jag förstod var att vi ser varandras svagheter och styrkor, genom rollbeskrivning.

Man borde umgås mera, kanske hitta nya språk att ses på i vår nutid.

Förr hade jag en tanke som förföljde mig; om jag sträcker ut en hand så kanske jag kan nå dig, ( vem du nu än är).

Jag trodde verkligen att man kunde mötas och veta utan ord.

Idag letar man kanske mer fiktivt vem man är, här och nu.

Idag jämför man, mäter, byter ut, justerar sig själv och andra för att få sin jämlike.

Om jag vore en smiley vore jag just idag, (och bara det är nice, typ fånga dagen): 🐘

Imorgon kanske jag är älg eller kung.

Ungar är ganska smarta ändå.

Man ska tänka lagom mkt på allt.

Men som mamma kan man alltid uppmuntra det man ser.

Ändå kan jag sakna känslan och längtan i allt.

Att inte vilja bli en fiktiv person, att vara så nära sig som man kan.

Det tror jag att vi som är födda utan medfödda smileys kan bekräfta vår yngre generation med är ett uttrycksfullare språk som rymmer känslor och bokstäver. Att vi sällan är en sak eller en känsla.

Det bekräftar iaf mina ungar med genom att säga att jag är många olika, en regnbåge, en elefant, en Vaiana och bara er mamma.

Jag gav mina ungar tankar om vilka dom var, dom var vatten, båtar, gudinnor och drakar.

Dom kunde se att allt hänger mkt mer samman med personlighet, sammanhang och erfarenhet.

Jag gav dom och dom mig en större bild av vad vi faktiskt är.

F ö lyssnar jag på Finlandia av Sibelius. Det passar sällsamt bra ihop med Vaiana film i bakgrunden

Hoppas på bättre väder.

Glad semester.

Bild av mig, tagen av min näst äldsta dotter, när vi landat i Skåne häromdagen. Kallar stället för bärnstensstranden.

Vi är alla vår egna palett av färger

Ibland hejdar jag mig, backar och tänker.

Vad var det där jag just hörde?

När jag inte riktigt var närvarande, man är där, men ändå långt borta.

Det var mitt i en vardagssituation när jag hörde att man inte borde ha så mkt känslor.

Jag stannade till i tanken och bevarade meningen för vidare analys, för just då hade jag inte tid med känslor, mat skulle på bordet och barn ville kommunicera sina känslor.

Så jag släppte det där och då, men meningen låg kvar och naggade mig i huvudet.

I vanlig ordning blev jag sent omsider, när tid fanns,

ganska provocerad.

Jag började tänka vad känslor står för, vad det gör, och vad det ger.

Självklart kan man som vuxen inte frossa i känslor hela tiden och gör det förmodligen alltför sällan.

Men.

Vad är man utan känslor?

Lever man ens?

Jag letar efter känslor, bejakar och motar ibland bort dom.

Det är typ vuxenpoäng.

Men, (igen).

Om man vore förälder och sa till sina barn; skit i dina känslor.

Vad vore man då?

En zombie?

En fysiskt levande människa utan tro och hopp.

Tanken var hisnande då det var en 30 åring med en 1 åring som yttrat detta.

Vad förmedlar hon och varför?

Jag visste ju lite och förstod att snickrandet av ramen var oändligt mkt viktigare än innehållet.

Innehållet som skulle kunna måla upp ett liv med en regnbåge av alla känslor, exakt så underbart som barn gör.

Ville hon ta bort färgerna?

Måla allt i guld?

Vad händer när ngt känns rött, grönt eller svart?

Målar över?

Fokuserar på strukturen?

Struntar i färgerna?

Lägger ner meningen med livet

Eller tvärtom den som målar och målar, utan ramar och tror att allt är färger utan rutiner som behövs för att få känslor att inte gå överstyr?

Balans.

Jag tror numera att alla behöver ramar, jag behöver en väldigt stor, en del vill ha mindre.

Men färgerna måste få finnas hos alla.

Att välja sitt motiv, prestation eller känsla, säger också en del.