Min yngsta dotter och jag satt i bilen, vi var på väg hem från pingisen och hon hade precis sjungit klart på Goliat med Laleh, (som f ö blivit vår pingissång att värma upp till och värma av med till och från rackethallen), hon tyckte att hon nog var ganska lycklig ändå då jag frågade henne hur hon mådde.
Det är ju det här med kvalitetstid för varje barn, och ibland känns det som om jag skulle kunna köra varsomhelst bara dom får sin stund med mig och jag med dom.
Ensam mammatid. Den är exklusiv då tiden sällan räcker till ändå.
Men där satt vi, nöjda med att vara tillsammans.
Hon fyller snart 10 år, och är väldigt lik mig till både utseende och personlighet. När vi pratar ska det vara viktigt och jag vet sällan vad hon ska fråga, (då hon har så mkt svar själv), däremot känner jag alltid hur hon mår. Vilket kanske gör att kramen kommer innan man behöver fråga.
Vi satt där i en skön tystnad, jag kramade hennes hand lite.
Hon frågar; mamma, vad är det för mening liksom att dö, om man nu har fått börja leva?
Är du rädd för döden frågar jag.
⁃ nej inte så, men jag vill förstås att du och jag lever länge. Det verkar så onödigt att leva och sen bara dö.
Jag sa att det var en fråga som många filosofer försökt besvara, just meningen med livet.
Att man inte hittat ngt riktigt bra svar på det, förutom att man ska leva så mkt man kan den tiden man har och göra sånt man mår bra och blir glad av. (Gjorde alltså en väldigt fri tolkning). Avslutade med att man ska hitta sin mening med livet.
-ok, då vet jag, svarade hon och lade till att hon inte ska bli filosof, det verkar tråkigt.
Sen började vi prata om kvinnobröst och meningen med dom, ko-tuttar var mest fascinerande.
Det skrattade vi åt tillsammans.
Jag tänkte att en mening med livet är att se dig skratta.
Min fina underbara unge.
