Tycker inte ni att livet kommer närmare i Covid tider?
Vem man är och inte är?
Vad man vill, men ffa inte vill?
Jag märker att en del fullkomligt skiter i pandemin, tror att tanken är att det hör till döden, eller möjligtvis ngn annan, och att livet måste levas maximalt i skuggan av detta. Vilket självklart är en försvarsmekanism, men kanske inte den vettigaste för att förhindra sjukdom.
Jag håller faktiskt med till viss del, men av omtanke så lever jag i distans.
Det är inte svårt för mig som inte är så inne i socialt nätverkande, det är inte livet för mig.
Men saknaden efter att inte få välja vad jag vill, gör även mig lite knäpp.
Tänk då alla ungdomar som knappat sig fram i livet, de har valt vilka upplevelser de vill ha, för att slippa tänka på livet och döden. De har ju tyvärr levt med vetskapen om att klimatet förstör jorden, att livet kanske är ngt överskattat. Många har kanske knappat, tryckt, forcerat och överdrivit, för att känna ett värde av livet, samt aldrig haft en verklig känsla av egen förlust.
Hur kan man få dom en känsla av mening, när ingen upplevd mening fanns?
Förutom att känna ngt, med rus, fester, övertramp och allmänt trots.
Aldrig i en ren överlevnad, eller för att krångla lite, kanske i ren överlevnad?
Jag menar då att man ska känna mening i en vardag med alla dess krav som säkert kan kännas livshotande om man värderar livet till ngt som ska tillfredsställa alla ens behov nonstop.
För vissa av dem kommer överlevnads/livskänslan ske, och det sker kanske när deras nära och kära blir sjuka och t o m dör.
Det är ett tufft sätt att behöva bemöta livet med.
Att förstå att det var omtanken som räknades.
Närvaron hos den som ville lyssna.
Kramen man fick oombedd.
Omtanken, närvaron och kramen som företrädesvis alltid utdelades av ngn äldre, som tagit medaljer i överlevnad.
Det är dom som isolerar sig nu. Som inte vill vara smittbärare, men också för att dom värdesätter den tid dom har kvar.
Varför har vi inte lyckats med att få ungdomar att värdesätta sig själva, att förstå att livet är vardagen?
Vi äldre borde ha tagit mer plats, ställt krav, lyssnat bättre och kramats mer.
Det är fel tid för kramar, men lyssna kan vi alla hjälpas åt med, och att kräva att man blir lyssnad på.
Sen tror jag att vi äldre borde lära av unga, att man ska utmana livet, men livet utmanar sig själv just nu och det måste vi förhålla oss till.
Just för alla som lever och finns just nu, och de som kommer att finnas framöver.
Det behövs omtanke, hur hårt man än försöker blunda för detta.
Kan vi inte smitta alla med omtanke istället för Covid?
Hur den än nu tar sig i uttryck, utan kramar, på distans etc.
Var rädda om varandra. Visa omtanke, håll distans.
