Okategoriserade

Livet i en röd bil

Min yngsta dotter och jag satt i bilen, vi var på väg hem från pingisen och hon hade precis sjungit klart på Goliat med Laleh, (som f ö blivit vår pingissång att värma upp till och värma av med till och från rackethallen), hon tyckte att hon nog var ganska lycklig ändå då jag frågade henne hur hon mådde.

Det är ju det här med kvalitetstid för varje barn, och ibland känns det som om jag skulle kunna köra varsomhelst bara dom får sin stund med mig och jag med dom.

Ensam mammatid. Den är exklusiv då tiden sällan räcker till ändå.

Men där satt vi, nöjda med att vara tillsammans.

Hon fyller snart 10 år, och är väldigt lik mig till både utseende och personlighet. När vi pratar ska det vara viktigt och jag vet sällan vad hon ska fråga, (då hon har så mkt svar själv), däremot känner jag alltid hur hon mår. Vilket kanske gör att kramen kommer innan man behöver fråga.

Vi satt där i en skön tystnad, jag kramade hennes hand lite.

Hon frågar; mamma, vad är det för mening liksom att dö, om man nu har fått börja leva?

Är du rädd för döden frågar jag.

⁃ nej inte så, men jag vill förstås att du och jag lever länge. Det verkar så onödigt att leva och sen bara dö.

Jag sa att det var en fråga som många filosofer försökt besvara, just meningen med livet.

Att man inte hittat ngt riktigt bra svar på det, förutom att man ska leva så mkt man kan den tiden man har och göra sånt man mår bra och blir glad av. (Gjorde alltså en väldigt fri tolkning). Avslutade med att man ska hitta sin mening med livet.

-ok, då vet jag, svarade hon och lade till att hon inte ska bli filosof, det verkar tråkigt.

Sen började vi prata om kvinnobröst och meningen med dom, ko-tuttar var mest fascinerande.

Det skrattade vi åt tillsammans.

Jag tänkte att en mening med livet är att se dig skratta.

Min fina underbara unge.

Okategoriserade

Tankar om förändring

Min yngsta dotter ska gå över från Montessori till storskola.

Det ligger precis i samma skolområde som tidigare.

Vi passerade skolan idag.

Jag hör hennes röst och förstår tursamt nog att det hon frågar är viktigt direkt.

Hon vänder sig till sin ett år äldre storasyster som alltid gått i storskola hur det går till att börja i 4:an i storskola.

Hon ser oberörd ut, låter så likaså.

Men jag känner hur stort svaret är för lillasyster.

Storasyster svarar, mäh, det är ju bara som vanligt.

(Fel svar tänker jag).

Jag frågar storasyster, men vad händer exakt?

Ska jag vara med, frågar jag.

Självklart säger storasyster, du måste ju visa mig också vart jag ska gå, (hormonförnärmad röst).

Absolut svarar jag, jag följer er båda.

Vad händer sen då, förstår att min yngsta vill vara beredd, slippa överraskningar.

Min kloka näst yngsta dotter har förstått oron hos lillasyster och förklarar allt ingående.

På kvällen är min yngsta väldigt trött tidigt.

Hon vill sova först för första gången i världshistorien.

Hennes syster lägger sig strax efter.

En stund senare.

Jag kan inte somna, men vill, säger den yngsta.

Vill du sova i min säng?

Ja.

Bäddar om, pussar flera gånger.

Säger att, vet du, du behöver inte vara orolig, är dom dumma i huvudet kommer jag att dom spöa allihopa.

5 minuter senare.

Alla sover, utom jag som tänker på hur jobbigt det kan vara att börja i skolan. På nytt

Snart höst.

Ny termin.

Nya strategier

Men än så länge är det sommarlov och vi bejakar det.

Okategoriserade

Semester

Som mest bestått av kall luft, ibland ett infinnande av varm sol, men ändå sällan badvänligt.

Jag har fått använda fantasin för att få barn att slita sig från skärmar, dom har fått göra smycken från mina pärllådor, måla tavlor från mina färger och samlat stenar, oftast i en initial mild protest.

Storasyster hjälpte till med kortspel, närvaro och motivation.

Vi är i Skåne och storasyster åkte hem idag, vi sörjde lite och valde Vaiana filmen som tröst. Jag var Vaiana och farmor, yngsta dottern som valde våra roller var vattnet och näst yngsta, ville vara fisk. Näst största Storasyster var Maui och äldsta systern Tefiti.

Kände ett visst lugn över att ingen ville vara tuppen.

Dom som har sett filmen förstår.

För andra är det sannolikt obegripligt.

Det jag förstod var att vi ser varandras svagheter och styrkor, genom rollbeskrivning.

Man borde umgås mera, kanske hitta nya språk att ses på i vår nutid.

Förr hade jag en tanke som förföljde mig; om jag sträcker ut en hand så kanske jag kan nå dig, ( vem du nu än är).

Jag trodde verkligen att man kunde mötas och veta utan ord.

Idag letar man kanske mer fiktivt vem man är, här och nu.

Idag jämför man, mäter, byter ut, justerar sig själv och andra för att få sin jämlike.

Om jag vore en smiley vore jag just idag, (och bara det är nice, typ fånga dagen): 🐘

Imorgon kanske jag är älg eller kung.

Ungar är ganska smarta ändå.

Man ska tänka lagom mkt på allt.

Men som mamma kan man alltid uppmuntra det man ser.

Ändå kan jag sakna känslan och längtan i allt.

Att inte vilja bli en fiktiv person, att vara så nära sig som man kan.

Det tror jag att vi som är födda utan medfödda smileys kan bekräfta vår yngre generation med är ett uttrycksfullare språk som rymmer känslor och bokstäver. Att vi sällan är en sak eller en känsla.

Det bekräftar iaf mina ungar med genom att säga att jag är många olika, en regnbåge, en elefant, en Vaiana och bara er mamma.

Jag gav mina ungar tankar om vilka dom var, dom var vatten, båtar, gudinnor och drakar.

Dom kunde se att allt hänger mkt mer samman med personlighet, sammanhang och erfarenhet.

Jag gav dom och dom mig en större bild av vad vi faktiskt är.

F ö lyssnar jag på Finlandia av Sibelius. Det passar sällsamt bra ihop med Vaiana film i bakgrunden

Hoppas på bättre väder.

Glad semester.

Bild av mig, tagen av min näst äldsta dotter, när vi landat i Skåne häromdagen. Kallar stället för bärnstensstranden.

Okategoriserade

Vi är alla vår egna palett av färger

Ibland hejdar jag mig, backar och tänker.

Vad var det där jag just hörde?

När jag inte riktigt var närvarande, man är där, men ändå långt borta.

Det var mitt i en vardagssituation när jag hörde att man inte borde ha så mkt känslor.

Jag stannade till i tanken och bevarade meningen för vidare analys, för just då hade jag inte tid med känslor, mat skulle på bordet och barn ville kommunicera sina känslor.

Så jag släppte det där och då, men meningen låg kvar och naggade mig i huvudet.

I vanlig ordning blev jag sent omsider, när tid fanns,

ganska provocerad.

Jag började tänka vad känslor står för, vad det gör, och vad det ger.

Självklart kan man som vuxen inte frossa i känslor hela tiden och gör det förmodligen alltför sällan.

Men.

Vad är man utan känslor?

Lever man ens?

Jag letar efter känslor, bejakar och motar ibland bort dom.

Det är typ vuxenpoäng.

Men, (igen).

Om man vore förälder och sa till sina barn; skit i dina känslor.

Vad vore man då?

En zombie?

En fysiskt levande människa utan tro och hopp.

Tanken var hisnande då det var en 30 åring med en 1 åring som yttrat detta.

Vad förmedlar hon och varför?

Jag visste ju lite och förstod att snickrandet av ramen var oändligt mkt viktigare än innehållet.

Innehållet som skulle kunna måla upp ett liv med en regnbåge av alla känslor, exakt så underbart som barn gör.

Ville hon ta bort färgerna?

Måla allt i guld?

Vad händer när ngt känns rött, grönt eller svart?

Målar över?

Fokuserar på strukturen?

Struntar i färgerna?

Lägger ner meningen med livet

Eller tvärtom den som målar och målar, utan ramar och tror att allt är färger utan rutiner som behövs för att få känslor att inte gå överstyr?

Balans.

Jag tror numera att alla behöver ramar, jag behöver en väldigt stor, en del vill ha mindre.

Men färgerna måste få finnas hos alla.

Att välja sitt motiv, prestation eller känsla, säger också en del.
Okategoriserade

Elefanter, bli mormor och semester

Jag har haft en låtslinga i huvudet som kommit och gått.

”If the elephants have past lives yet are destined to always remember

It’s no wonder how they scream

Like you and I they must have some temper”

Elefanter är ju mitt favoritdjur och kommer alltid vara.

Medan alla svarade delfin, katt och hund som favoritdjur, så sa jag alltid elefant. Alltid.

Jag beundrar kor också, och hundar.

Men elefant. Det är ngt mkt mer.

Mer likt mig, inte fysiskt, kanske tur iofs, men det hade varit kul.

Jag har aldrig förstått var det kom ifrån. Finns ingen story till det. Det bara var och är så.

Hursom, texten har kommit och gått, lämnat en fråga efter sig som jag inte kan sätta ord på.

En elefant hade kanske vetat.

Jag tror det.

Tankarna varvar annars mellan att jag ska bli mormor och semester.

Det är galet hur mkt förkärlek man kan känna.

Jag tänker på min dotter som ska bli mamma, hur jag ska stötta utan att stöta. Bebisen blir per automatik skyddad av alla runt den.

Jag ska bli världsbäst på att vara mormor, men ännu viktigare vara världsbäst för att stötta min dotter och hennes man.

Nu, just precis nu har jag gått på semester.

På måndag åker vi ner emot Österlen. Sen blir det strand och bad, och förhoppningsvis fint väder. En hemester i Skåne.

Glad sommar.

Okategoriserade

Vi är aldrig bättre än det vi faktiskt har gjort

Jag tänker på skam.

Jag är mamma till fyra älskade prinsessor, två vuxna, två minderåriga.

Jag tänker på hur djupt jag älskar dom, en kärlek som saknar mätverktyg då den sträcker sig över alltet.

Jag växte upp utan ideal, trygghet och kärlek.

Det gjorde min väg väldigt krokig.

När jag fick mitt första barn så hade jag ingen aning, jag var 22 år och försökte förstå vad som var viktigt, jag följde böcker, blev expert i barns utvecklingspsykologi och näringsfysiologi. Jag passerade morötter och satte gränser.

Jag var olycklig medan min dåvarande make och jag köpte hus och lekte familj.

Men jag var så mån om min dotter.

Jag gjorde allt ” by the book”.

Skilsmässan också.

Vi hade vår lyckligaste period då vi var ensamma utan näringsfysiologen och utvecklingspsykologi, jag tänkte att kärleken och förnuftet överlistar allt.

Jag studerade. Ville bli något. Min dotters kärlek stärkte tron på mig själv.

Dotter 2 klev in, förnöjsam och livet fortsatte lugnt då pappan aldrig var ngn pappa.

Jag tänkte att det nog kan gå ändå, utan pappor.

Jag pluggade, ammade på tentan, jobbade extra, hittade barnvakt, cyklade överallt, försökte spara och dra in pengar. Jag klarade det och fick en utbildning.

Jag var och är stark nog.

Så vi kämpade ihop, i tonårskrig och i fred, en familj i fred.

Sen kom min skam, att inte vilja vara ensam vuxen.

Jag hittade män, välutbildade, lyckade och verbala, utan en gnutta empati.

När jag förstod det, var min skam total.

Jag, som är det starkaste som finns, utsätter oss för detta.

Fy fan.

Den sista fick jag två underbara flickor med.

Han var också den som saknade mest empati.

Han saknade helt förmågan att se sina fina flickor och att förstå värden som respekt och kärlek till sina barn.

Jag slogs som jag aldrig gjort, förstod mitt felval, skämdes, ville ställa allt tillrätta.

Han ville sänka, jag ville höja oss.

Jag vann det.

Jag höjde mina fina barn.

Men valen jag hade gjort.

Dom måste jag leva med.

Vad jag än ville och trodde så sätter dom spår på mina fina underbara barn, som förtjänade så oändligt mkt bättre.

Vi är alltid bara ett resultat av vad vi faktiskt gjort.

Jag ångrar aldrig mina barn som är meningen med allt, jag ångrar bara att jag inte höjde min röst tidigare.

Okategoriserade

Win-Win

Jag har framtiden framför mina fötter

Många känner nog igen sig i att man har lån, amorteringar att betala av.

Det har inte jag.

Jag har inga skulder.

Men heller ej ngn förmögenhet.

Jag är fri.

Jag fick nytt jobb idag.

Förhandlade mig fräckt till mig en ännu bättre lön.

För det är jag värd.

Jag var inte snäll, inte timid, jag körde benhårt på vad jag var/är värd.

Jag gav mig med mig lite, som jag planerat, kontrade och vi avslutade.

Nu jävlar.

Det är nu det händer.

Dom ska få valuta för pengarna.

Patienter få allt.

Nu börjar ngt nytt.

Jag är fett taggad.

Hej Höst!!!

Heja mig som vågat.

Okategoriserade

Vi vänder tillbaka nu

Går mot bättre tider, solen skiner, snart skuttar vi fram i hagen och kan snart börja planera livet igen.

Sjukhuschefen ber oss fortsätta att arbeta effektivt som vi gjort under pandemi.

15% av personalen har eller har haft Corona.

Han jobbar för att vi ska få 4 veckors semester.

Skyddskläderna räcker nu, men var rutiner bra när 15% blev smittade?

Vårdpersonal dog.

Var det ett resultat på att man sparat pengar genom att pressa de resurser som fanns för att leverera vård, (till politiker)?

Äldre isolerades på sina boenden, många äldre dog.

Fanns rutiner, resurser och prioriteringar för äldreboenden?

Eller var det pengar och leverans som var viktigast?

Dom äldre som sannolikt tillhört en generation som slitit hårdare än vi någonsin behövt göra.

Dom fick en egen nedprioriteringslista om dom kom så långt som till sjukhus.

Nu ska vi andas ut, bli effektiva, leverera det vi ej kunnat och sparat på hittills.

Hitta motivationen igen.

Stapla besökskoder, gärna snabbt och effektivt. Många koder = mycket pengar.

Det kommer nog ta ett tag.

Lättnaden är stor nu att dödstal sjunker.

Låt oss få ha den lättnaden en stund och hålla dödstalen nere.

Vad ska vi lära oss av det här?

Förutom att uppskatta friheten, kanske också fundera över vad vi verkligen behöver och vad vi faktiskt aldrig behövde.

Att resurser inte är oändliga.

Att kompetens och erfarenhet är hårdvara

Att arbetsmiljö är mångas vardag, även vardagsrum ibland.

Att man kan göra sitt bästa, men inte allt.

Jag har sett många ansikten hos människor jag känner, jag har sett vilka alla verkligen är och aldrig var, även hos mig själv.

Det har lärt mig mycket.

Motivation kommer nog naturligt snart, då vi alltid ändå vill kämpa för det som betyder något. Det har ändå majoriteten visat.

Fram till dess kan vi hoppas att försommaren kan kicka igång, det skulle faktiskt hjälpa.

Särskilt mina plantor som envist håller sig vid liv, för dom får tid, näring, ljus och omsorg.

Man borde behandla även människor så.